“Gud välsigne dig”, önskade en helt främmande tant mig lördagen 6 jan 2007 när jag på Centralstationen i Stockholm stod och fumlade i mina väskor. “Tack” sade jag skeptiskt men artigt och funderade på om det skulle bli en väldigt bra dag och/eller att jag skulle träffa fler galningar.

Det blev både och. En tågresa på tre timmar bekommer mig inte och kvällen bjöd på högst angenäma, roliga och trevliga nya kontakter (utblandat med god mat, bra musik och tonic - shaken, not stirred). Jag hade åkt hela den långa vägen för en stor fests skull och för att få träffa min gode vän Martin (blog) - prioriterat i omvänd ordning. En fest ordnad av honom och hans närmaste vänner som bjöd sina närmaste vänner av vilka jag inte kände en jävel.

Adrian och Martins syster Johanna

Dag två bjöd inte på fler galningar, och inte var den så bra heller…

Läs resten genom att trycka på “Read”

Dagen började tidigt, lagom tidspressat och minst lika morgontrött, med en trevlig frukost med Martin och hans syster Johanna vars lägenhet vi bodde i. Vi laddade inför utrensningen av festlokalen tillsammans syster #2 Melina och en kamrat vars namn jag har glömt. Pierre, Johannas pojkvän, kunde inte närvara pga “fel på drinkarna” kvällen innan. Tidspressen hade sin grund i att syskonen skulle besöka sin familj och deras “ride” lämnade klockan 13:00. Det var då dags även för mig att röra mig, och jag gick självsäkert till biljettautomaten på tågstationen för att köpa ut biljetten till tåget som skulle gå 14:20. Biljettautomaten löd:13:27 Slut
14:20 Slut
16:35 Slut
18:35 659 kr

Vad fasiken skulle jag göra tills dess? Skulle jag ha råd? Dagen innan hade jag 900kr på kontot, innan Burger King och taxi. Jag funderade och bestämde sig för att ringa Martins vän Eric för att höra om vi kunde softa så länge, som man säger i Hufvudstaden. Positivt svar, jag vände åter till biljettautomaten:

13:27 Avgått
14:20 Slut
16:35 Slut
18:35 Slut
20:12 835 kr

Jag hade definitivt inte råd. I panikångestens funderingar hade klockan blivit 14:12 då jag bestämde mig för att spontant ta 14:12-tåget till Göteborg och hoppas kunna få boende hos en väninna där. Elin (blog) gick inte att få tag på, men det fick lösa sig på vägen. Det löste sig inte på vägen.

Meanwhile…
Pierre sover fortfarande.

Elin var, nämligen, inneboende, och Pomperipossa som hon bodde hos tillät inga övernattare. Najs, tänkte jag när jag fort som f*n kastade mig ut ur det fortskridande och brinnande tåget (inte) vid Värnamo. Biljett till Göteborg för 200kr förgäves. Bästa lösningen var att åka tillbaka till Växjö och hoppas få boende där, kanske på samma ställe som natten innan.

Tåget tillbaka skulle gå om 45 min, vädret var grått, regnigt och det hade börjat mörkna redan. Jag var trött och behövde lunch. Efter en liten promenad i detta SKITHÅL fann jag en korvgrill. Som inte tog kort. Svärandes för mig själv, gick jag tillbaka till tågstationen för att försöka kontakta Martin med min mobiltelefon som helt plötsligt slutat fungera om man inte använde laddare. Det gick inte så bra. Laddaren fungerade, men inte Martin som var på en bekymmerlös middag med syskonen och deras avlare.

Meanwhile…
Pierre tar sina första steg.

Tåget Värnamo-Alvesta för 80 kr började rulla förr eller senare och hasade sig fram till destinationen. Sin destination, inta min., Jag var tvungen att vänta ytterligare 30min på busshelvetet till Växjö. En sen lunch i form av en kokt korv med en Pucko fick puckot att lugna sig lite, som morfin gör med folk som har blivit av med ett ben eller en mor. “Kommer kirra biffen serru”, tänkte jag.

Meanwhile…
Pierre sätter in en färdigbakad bakpotatis i ugnen.

Martin och Johanna fick till slut mina “cry for help” och skrider till verket. Johannas planer om att stanna hos föräldrarna avbryts och hon bestämmer sig för att återvända till Växsjö. Men vad ska Adrian göra under tiden, då resan tar en eller tre timmar? Ska de ringa the Wolf (Pulp Fiction)? Nej, de ringer Hampus The Entertainer. Syskonen skickar SMS-besked till min mobil, den som nu längre inte går att skriva på utan att den hänger sig. Utan att kunna svara såg jag ljuset i tunneln när jag satt på bussen mot Växjö på den öppna, mörka landsvägen. “Jao, dei löouser saj till slut”, pustade jag.

Meanwhile…
Pierre vaknar i sin säng och bestämmer sig för att inte äta kolbiten i ugnen utan se på TV resten av kvällen istället (tills Johanna befaller honom att ta ut soporna)

Tre timmar efter att jag åkte från Växjö återvände jag till ruta ett och möttes av The Entertainer som föreslog allt från fika till bio till flugfiske men jag nöjde mig med att få lasta av mig väskorna och lasta på mig en kopp kaffe. På Palladium satt vi och språkade tills Johanna mötte upp oss.

Den hårda dagen avslutades med pizza sedan film i goda vänners lag (Pierre såg ut som om ingenting hade hänt men undrade fortfarande vad det var för fel på drinkarna). Tåget, som Martin hade bokat i förväg, gick som det skulle och på 280 kr. Resan till Växjö kostade 650 kr. Resan till och från Värnamo + resan till Stockholm kostade 560 kr. Jag är osäker på om jag har träffat så goda och varmhjärtade människor förut och är säker på att jag aldrig har varit på en så bra fest förut. Kan Det Hemliga Sällskapet lyckas lika bra nästa gång och få mig att göra samma resa igen?

KAN DE FIXA DET!?? KLART DE GÖR!!!

Vad har jag lärt mig?
Plan B får inte vara spontan
Allt löser sig alltid

Johannas pojkvän Pierre

Tack Sällskapet för en fantastiskt välordnad fest
Tack familjen Lundin för att ni är så jätterara
Tack Johanna för att Du avbokade Din MSN-dejt för att åka in från Älmhult till Växsjö och agera värdmamma
Tack Hampus för att ha ställt upp för Din polares systers brorsas polare och gjorde mig sällskap en grå söndagskväll.